Intergalaktisk Information

Konstant smattrar miljoner händer över tangentbord världen över för att föda den ständigt svällande bloggosfären. Men nu för några ögonblick tror jag att det kan vara dags för de frenetiska fingrarna att lägga sig och vila en stund. Stanna upp, lyft blicken och känn efter! Är det inte något som är på väg att hända? , eller har det rentav redan hänt? Jag är här för att lägga en trygg hand på de sökandes axlar, titta dem i ögonen och säga; ja något stort har faktiskt hänt. Vår landskap har berikats, vår värld har förgyllts och vår väntan är äntligen över. RICKY GERVAIS har startat en blogg! Ibland behövs så lite för att göra världen till en bättre plats.

http://www.rickygervais.com/chimpanzee_karl.php

Jag har en diffus känsla av att vi aldrig har kännt så mycket som vi gör nuförtiden. Läser man bloggar kan man inte undgå att lägga märke till alla som baxnar, gråter, kräks och mår illa över allt möjligt. Vissa berättar hur de gör ont i dem, andra skildrar hurde blir matta i kroppen. En tredje frågar om vi inte har fått nog nu. En hög till håller med och känner precis samma sak. Därför känns någorlunda rätt att sammanfatta den moderna människan på följande sätt: “jag känner, alltså finns jag”

Monopolföretagtet SF har surfnat till över att Biotiders djuplänkande minskar deras annonsinktäkter. Hade Amazon, Ebay eller Aftonbladet haft samma filosofi hade de aldrig haft några framgångar. Om SF vill styra sina användare är det lika bra att de inför ett inloggninssystem med lösenord som tvingar trafiken genom förstasidan. När SF ändå är igång kan de ju införa ett månadsmedlemskap för 69:90 och ett lösenordssystem för att överhuvudtaget få komma in på sidan. Webbplatsen skulle således kunna tjäna som ett statligt subventionerat kulturminne över hur internetverksamhet bedrevs under mitten av nittiotalet. Slogan: “Minns du 1996? SF minns. Besök oss på www.sf.se”
.

Nyligen lästa jag på Techrunch att podcasten är på väg upp igen. Det glädjer mig. Podcasten är ett strålande medium. Väldigt 2000-tal; Fritt, demokratiskt och lätt att distribuera. Problemet är att inte tillräckligt många smarta, kreativa och intressanta människor har insett detta ännu. Om “rätt” människor får chansen att sätta tänderna i detta medium tror jag att vi kommer att få se ett riktigt uppsving för podcasten som fenomen.

Se bara hur det gick när de genialiska engelska komikerna Ricky Gervais och Stephen Merchant fick ingivelsen att distrubuera sina skruvade konversationer med Karl Pilkington i ett lätt tillgängligt mp3 format. Tio miljoner nedladdningar senare kan man nog med fog säga att den “nycken” betalat sig både ekonomiskt och PR-mässigt. För att inte tala om hur många människor som fått sina bussresor, långpromenader och motionspass berikade av det fenomenalt smarta småprat som dessa tre musketörer ofelbart levererar så fort de placeras i samma rum.

Varför kan inte fler verbala virtuoser använda sig av nätets virala natur? Tänk er en neurotisk och nervös Woody Allen som ger sig själv lite välbehövlig självterapi genom att prata av sig dagens skörd av paranoida föreställningar och hypkondriska anfall. Tanka upp det på nätet och du har en hit större än Scoop, Hollywood Endings och Melinda och Melinda tillsammans.

Eller föreställ er demonregissören Francis Ford Coppola i fosterställning på något lyxhotell någonstans med diktafonen liggandes vid sin sida. Hör honom gå loss på filmbolagschefer, egoistiska skådespelare och omöjliga deadlines. Jag och många till skulle säkert lyssna.

Men innan revolutionen är här får man väl hålla till godo med lite mer jordnära men fullt acceptabla alternativ såsom P3 dokumentär, Public Service och Sommar i P1.

Det har jag fått lära mig. Jag undrar om den som yttrade dessa bevingade ord hade tillgång till Internet. Jag tvivlar. För varje gång jag tycker mig ha haft en briljant tanke eller ide och vänder blicken ut i cyberrymden och scannar efter liknande funderingar så finner jag,  tack vare i synnerhet bloggsökmotorer, att mina funderingar redan är grundligt berörda och begrundade i någon annans medvetande. Mitt tänkande blir nästan lite onödigt eftersom det finns någon som redan tänkt exakt samma sak och med nördig noggrannhet artikulerat sin insikter i någon av nätets miljoner bloggar eller hemsidor.

Ju mer jag försjunker i min bloggoholism desto mer inser hur icke-unik jag är. Jag funderar över om man kanske kunde anlita någon av sina mentala kloner att tänka åt en. Att fatta viktiga beslut som man för tillfället inte har tankeenergi nog att fundera över. En livsstil för dem som vill känna sig lite vågade men som ändå inte riktigt kan riskera att leva som mannen i den berömda romanen tärningsspelaren.

Schyffert lät nyligen sina bloggläsare bestämma om han skulle spela Strindberg eller inte. Det tycker jag var helt rätt. Ibland är vi kanskte inte rätt personer att fatta våra egna beslut. I de fall där vi kan betraktas som olämpliga får vi helt enkelt lägga ut beslutet på entreprenad och låta någon med så gott som samma personlighet och tankesätt göra jobbet åt oss. Beslutsångest hemsöker den moderna människans själ och sätter sina spår i ömmande nackar och huvuden . Om vi bara kunder outsårsa en del av vårt tankearbete skulle samhället säkerligen spara miljoner.

Att någon annan redan haft ovanstående funderingar är väl rätt sannolikt. Att någon av mina tvillingsjälar (hur många tvillingsjälar kan man ha?) skulle råka läsa detta inlägg är möjligen mindre sannolikt. OM någon av dubbelgångare mot förmodan skulle läsa detta inlägg skulle man kanske kunna be dem att posta mitt nästa blogginlägg i kommentatorsfältet. För hur ska jag kunna vara helt säker på att jag är rätt person att skriva alla inlägg i min egen blogg?

Jan Guillou, Åke Stolt och Bengt Ohlsson har problem med bloggar. I bloggarna hamnar vanliga människors vanliga funderingar och de kan ju inte vara intressanta för någon, någonsin. Vad folk tänker och tycker saknar i praktiken betydelse om man inte är begåvad med ett journalistjobb. Tankar som kan uttryckas på ett skolat journalistiskt, korrekturläst språk och tryckt på riktigt papper är de enda tankarna som formar vårt samhälle, våra debatter och våra beteenden. Eller hur?

Vanliga människors iaktaggelser har inget värde eftersom vanliga människor oftast sitter hemma eller hänger på sitt meninglösa jobb och ser på världen med okritiska ögon. En upplevelse som betraktas genom den enfaldiges öga och sparad i den grå massans grumliga hjärnsubtans ska inte under några omständigheter spolas ut till allmänt beskådande. Den ska med fumliga fingrar plitas ner i ett slitet kollegieblock eller helst glömmas så att den inte stör de knivskarpa tankeprocesser som pågår i den hjärntrust och begåvningsreserv som utgör sveriges tidningsredaktioner. De obegripligt sammansatta funderingarna, de miniutiöst utarbetade tankebyggena som utgör det konstverk en tidningartikel är och alltid har varit, ska inte ifrågasättas eller fläckas av de småsinta bloggarnas intellektuella irrfärder.

När man läser ett kåseri i Metro, en skvallerartikel i Punkt Se eller en arg krönika i Aftonbladet, ja då är man glad att man slipper de intellektuellt andefattiga bloggarna. Det skönt att ha en tidning i handen och veta att detta är värdefullt, detta är grejer, detta är the big THING, för det är ju turligt nog skrivet av en journalist. Och när en journalist gnuggar geniknölarna och fattar pennan kan det ju aldrig gå fel, eller hur?

Det är något med loggorna. Regnbågens förtrollande färger. Tankarna leds till new age, fantasy och andra spännande värlar bortom vår egen andefattiga vardag.
Och de kommer med glädjens budskap; nu äntligen är frälsningen här, det paradigmskife som vi väntat så länge på. Och se Hallelujah!, det är gratis och det är gränslöst!

Bakom ded färgglada, livsbejakande grafiken ska vi anna en värld laddad av upplevelser om det så må vara miljontals låtar eller hundratals gratis TV-kanaler. Estetiken och löftena för tankarna till tidningsannonser för mirakulösa bantningkurer tryckta på glansigt papper av låg kvaltitet. Men när vi ser dessa stratosfäriska påståenden tryckta i en tidning eller susa förbi på en TV-skärm slår förnuftsfiltret till och inslaget buntas i medvetandet ihop med TV-shop, VibraTones och auraförstärkande andningskurser.

I Internetvärlden är det lite annorlunda. Här kan man lova att paradiset är här och IT-journalisterna lyfter glatt på ögonbrynen och säger

-Jaha minsann, det där låter rätt trevligt faktistk. Ett paradis är ju aldrig fel. Jag tror faktistk att jag tar och skriver en artikel. Och i nästa andetag ser vi Qtrax på CNN, Techcrunch och i The Times. Eller Joost i varenda dagstidning som vill visa att de hänger med i svängarna på the Information SuperHighway.

Drömföretag som Joost och Qtrax kommer alltid att finnas eftersom alla älskar drömmar. Ibland kunde jag dock önska att IT-journalisterna kunde puffa på oss lite och få oss att vakna ur slummern en smula. Dock har jag nu sent omsider insett att vi alla sover i samma säng och IT-journalisterna för närvarande inte känner någon större lust att lämna drömmarnas land.

Orden gratis och musik har återigen visat sig vara en explosiv kombination. Lägg till orden EMI, SonyBMG, Universal och Warner Music och du har en hyllingsartikel i The Times (!!!), en rejäl presentation skriven av Michael Arrington på Techcrunch (IT-blogg med miljoner besökare) samt hundratals bloggposter och nyhetsnotiser. Musiktjänsten Qtrax har uppenbarligen fattat hur man skapar “buzz” och den glammiga lanseringen (som gick på ca fem miljoner kr) häromveckan i Cannes med dragplåster som ll Cool j och James Blunt gick inte obemärkt förbi.

Nu har det gått något dygn och festen verkar ha dött en smula. Efter att sajten legat nera pga tung trafik har det nu också uppdagats att inget av de stora skivbolagen har skrivit på några kontrakt och de 24 miljoner låtar (4 ggr fler än Itunes och åtta ggr fler än amazon!!!) som alla skulle kunna ladda gratis hem mot att kolla på annonser verkar nu inte längre vara tillgängliga.
Ärligt talat, lät inte detta för bra för att vara sant från början? Jag tycker personligen att det är charmigt när it-journalister entusiasmerar över nya ideer och produkter. Nytänk kan man naturligtvis aldrig få för mycket av. Men ibland kan det vara bra att avvakta en smula för att se om hypen stämmer. Det ska dock bli spännande att följa qtrax debaklet de närmaste dagarna….

Uppdatering; Jag börjar misstänka att Qtrax kan ha befunnit sig i ett problematisk förandlingsläge under en längre tid med de stora skivbolagen och därför valt att ta en chans att lansera produkten, få någon miljon användare och använda detta som ett argument i förhandlingarna.  En kamikazestrategi, det medges, men kanske var det deras sista chans?

Last.fm deklarerade nyligen att de kommer att släppa musiken fri och låta alla lyssna på vilka låtar som helst gratis. Att det kanske var en liten förskönande bild av sanningen kan jag acceptera. Ty även om det kommer att kosta en slant att få använda sidan som en gigantisk jukebox så tycker jag att det är ett steg i rätt riktning och en tjänst defintivit värd att betala för. Men inte hade det väl varit för mycket begärt av last.fm att lägga korten på bordet från början? De självklara frågorna som folk vill ha svar på är:

*Hur mycket kommer det att kosta att (månatligen eller årligen) få streama alla låtar hur mycket som helst?
*När kommer alla låtar att vara omvandlade från 30 sekunders previews till kompletta verk? (enl amerkanska användare ligger mängder av låtar kvar som 30 sekunders klipp fortfarande) Dröjer det veckor eller månader innan allt är klart?
*När kommer resten av världen utanför England, Usa och Tyskland att kunna använda sig av det nya last.fm? Hur ser planeringen ut?

Dessa självklara frågor berördes aldrig ordentligt i den bloggpost som lades upp på last.fms hemsida i onsdags och det har gjort nyfikna användare en aning frustrerade. Inte så konstigt med tanke på att last.fm alltid haft en städad profil som bygger på kvalitet snarare än hype. Last.fms stora skara av trogna användare förjänar tydlig information och jag hoppas att företaget så snart som möjligt kan räta ut alla frågetecken.

Ju mer jag läser om Spotify ju mer wettas min appetite. I stort sett alla bloggare som haft förmånen att få prova tjänsten har varit oförskämt lyriska och lovordande. Tjänsten sägs vara snabb och smidig och har ett hyfsat stort urval av låtar. I Metro fick man nyligen lite knapphändig info om att det snart kan vara dags att öppna tjänsten, något STIM-dokument ska tydligen undertecknas i Cannes på söndag, sedan kan vi förhoppningsvis smaka Spotifys själahelande tjänst!

För min och Spotifys (och heeeeela världens) skull hoppas jag att öppnandet är nära förestående. Särskilt eftersom musikstreamingbranchen börjar bli lite crowded; Deezer, Imeem,Songza, Finetune, Freenapster, Pandora och Rhapsody fick nyligen respektingivande sällskap av last.fm.

Så kom igen Spotify! Nu finns det ett intresse, “buzzen” är positiv och möjligheten att kapa åt sig värdefulla marknadsandelar finns här och nu. Så låt Spotify bli solstrålen som som skingrar vintermörkret innan last.fm ger musikvärlden en ny vår.