Intergalaktisk Information

Jag har en diffus känsla av att vi aldrig har kännt så mycket som vi gör nuförtiden. Läser man bloggar kan man inte undgå att lägga märke till alla som baxnar, gråter, kräks och mår illa över allt möjligt. Vissa berättar hur de gör ont i dem, andra skildrar hurde blir matta i kroppen. En tredje frågar om vi inte har fått nog nu. En hög till håller med och känner precis samma sak. Därför känns någorlunda rätt att sammanfatta den moderna människan på följande sätt: ”jag känner, alltså finns jag”

Monopolföretagtet SF har surfnat till över att Biotiders djuplänkande minskar deras annonsinktäkter. Hade Amazon, Ebay eller Aftonbladet haft samma filosofi hade de aldrig haft några framgångar. Om SF vill styra sina användare är det lika bra att de inför ett inloggninssystem med lösenord som tvingar trafiken genom förstasidan. När SF ändå är igång kan de ju införa ett månadsmedlemskap för 69:90 och ett lösenordssystem för att överhuvudtaget få komma in på sidan. Webbplatsen skulle således kunna tjäna som ett statligt subventionerat kulturminne över hur internetverksamhet bedrevs under mitten av nittiotalet. Slogan: ”Minns du 1996? SF minns. Besök oss på www.sf.se”
.

Nyligen lästa jag på Techrunch att podcasten är på väg upp igen. Det glädjer mig. Podcasten är ett strålande medium. Väldigt 2000-tal; Fritt, demokratiskt och lätt att distribuera. Problemet är att inte tillräckligt många smarta, kreativa och intressanta människor har insett detta ännu. Om ”rätt” människor får chansen att sätta tänderna i detta medium tror jag att vi kommer att få se ett riktigt uppsving för podcasten som fenomen.

Se bara hur det gick när de genialiska engelska komikerna Ricky Gervais och Stephen Merchant fick ingivelsen att distrubuera sina skruvade konversationer med Karl Pilkington i ett lätt tillgängligt mp3 format. Tio miljoner nedladdningar senare kan man nog med fog säga att den ”nycken” betalat sig både ekonomiskt och PR-mässigt. För att inte tala om hur många människor som fått sina bussresor, långpromenader och motionspass berikade av det fenomenalt smarta småprat som dessa tre musketörer ofelbart levererar så fort de placeras i samma rum.

Varför kan inte fler verbala virtuoser använda sig av nätets virala natur? Tänk er en neurotisk och nervös Woody Allen som ger sig själv lite välbehövlig självterapi genom att prata av sig dagens skörd av paranoida föreställningar och hypkondriska anfall. Tanka upp det på nätet och du har en hit större än Scoop, Hollywood Endings och Melinda och Melinda tillsammans.

Eller föreställ er demonregissören Francis Ford Coppola i fosterställning på något lyxhotell någonstans med diktafonen liggandes vid sin sida. Hör honom gå loss på filmbolagschefer, egoistiska skådespelare och omöjliga deadlines. Jag och många till skulle säkert lyssna.

Men innan revolutionen är här får man väl hålla till godo med lite mer jordnära men fullt acceptabla alternativ såsom P3 dokumentär, Public Service och Sommar i P1.

Det har jag fått lära mig. Jag undrar om den som yttrade dessa bevingade ord hade tillgång till Internet. Jag tvivlar. För varje gång jag tycker mig ha haft en briljant tanke eller ide och vänder blicken ut i cyberrymden och scannar efter liknande funderingar så finner jag,  tack vare i synnerhet bloggsökmotorer, att mina funderingar redan är grundligt berörda och begrundade i någon annans medvetande. Mitt tänkande blir nästan lite onödigt eftersom det finns någon som redan tänkt exakt samma sak och med nördig noggrannhet artikulerat sin insikter i någon av nätets miljoner bloggar eller hemsidor.

Ju mer jag försjunker i min bloggoholism desto mer inser hur icke-unik jag är. Jag funderar över om man kanske kunde anlita någon av sina mentala kloner att tänka åt en. Att fatta viktiga beslut som man för tillfället inte har tankeenergi nog att fundera över. En livsstil för dem som vill känna sig lite vågade men som ändå inte riktigt kan riskera att leva som mannen i den berömda romanen tärningsspelaren.

Schyffert lät nyligen sina bloggläsare bestämma om han skulle spela Strindberg eller inte. Det tycker jag var helt rätt. Ibland är vi kanskte inte rätt personer att fatta våra egna beslut. I de fall där vi kan betraktas som olämpliga får vi helt enkelt lägga ut beslutet på entreprenad och låta någon med så gott som samma personlighet och tankesätt göra jobbet åt oss. Beslutsångest hemsöker den moderna människans själ och sätter sina spår i ömmande nackar och huvuden . Om vi bara kunder outsårsa en del av vårt tankearbete skulle samhället säkerligen spara miljoner.

Att någon annan redan haft ovanstående funderingar är väl rätt sannolikt. Att någon av mina tvillingsjälar (hur många tvillingsjälar kan man ha?) skulle råka läsa detta inlägg är möjligen mindre sannolikt. OM någon av dubbelgångare mot förmodan skulle läsa detta inlägg skulle man kanske kunna be dem att posta mitt nästa blogginlägg i kommentatorsfältet. För hur ska jag kunna vara helt säker på att jag är rätt person att skriva alla inlägg i min egen blogg?

Jan Guillou, Åke Stolt och Bengt Ohlsson har problem med bloggar. I bloggarna hamnar vanliga människors vanliga funderingar och de kan ju inte vara intressanta för någon, någonsin. Vad folk tänker och tycker saknar i praktiken betydelse om man inte är begåvad med ett journalistjobb. Tankar som kan uttryckas på ett skolat journalistiskt, korrekturläst språk och tryckt på riktigt papper är de enda tankarna som formar vårt samhälle, våra debatter och våra beteenden. Eller hur?

Vanliga människors iaktaggelser har inget värde eftersom vanliga människor oftast sitter hemma eller hänger på sitt meninglösa jobb och ser på världen med okritiska ögon. En upplevelse som betraktas genom den enfaldiges öga och sparad i den grå massans grumliga hjärnsubtans ska inte under några omständigheter spolas ut till allmänt beskådande. Den ska med fumliga fingrar plitas ner i ett slitet kollegieblock eller helst glömmas så att den inte stör de knivskarpa tankeprocesser som pågår i den hjärntrust och begåvningsreserv som utgör sveriges tidningsredaktioner. De obegripligt sammansatta funderingarna, de miniutiöst utarbetade tankebyggena som utgör det konstverk en tidningartikel är och alltid har varit, ska inte ifrågasättas eller fläckas av de småsinta bloggarnas intellektuella irrfärder.

När man läser ett kåseri i Metro, en skvallerartikel i Punkt Se eller en arg krönika i Aftonbladet, ja då är man glad att man slipper de intellektuellt andefattiga bloggarna. Det skönt att ha en tidning i handen och veta att detta är värdefullt, detta är grejer, detta är the big THING, för det är ju turligt nog skrivet av en journalist. Och när en journalist gnuggar geniknölarna och fattar pennan kan det ju aldrig gå fel, eller hur?