Podcastrevolution
Nyligen lästa jag på Techrunch att podcasten är på väg upp igen. Det glädjer mig. Podcasten är ett strålande medium. Väldigt 2000-tal; Fritt, demokratiskt och lätt att distribuera. Problemet är att inte tillräckligt många smarta, kreativa och intressanta människor har insett detta ännu. Om “rätt” människor får chansen att sätta tänderna i detta medium tror jag att vi kommer att få se ett riktigt uppsving för podcasten som fenomen.
Se bara hur det gick när de genialiska engelska komikerna Ricky Gervais och Stephen Merchant fick ingivelsen att distrubuera sina skruvade konversationer med Karl Pilkington i ett lätt tillgängligt mp3 format. Tio miljoner nedladdningar senare kan man nog med fog säga att den “nycken” betalat sig både ekonomiskt och PR-mässigt. För att inte tala om hur många människor som fått sina bussresor, långpromenader och motionspass berikade av det fenomenalt smarta småprat som dessa tre musketörer ofelbart levererar så fort de placeras i samma rum.
Varför kan inte fler verbala virtuoser använda sig av nätets virala natur? Tänk er en neurotisk och nervös Woody Allen som ger sig själv lite välbehövlig självterapi genom att prata av sig dagens skörd av paranoida föreställningar och hypkondriska anfall. Tanka upp det på nätet och du har en hit större än Scoop, Hollywood Endings och Melinda och Melinda tillsammans.
Eller föreställ er demonregissören Francis Ford Coppola i fosterställning på något lyxhotell någonstans med diktafonen liggandes vid sin sida. Hör honom gå loss på filmbolagschefer, egoistiska skådespelare och omöjliga deadlines. Jag och många till skulle säkert lyssna.
Men innan revolutionen är här får man väl hålla till godo med lite mer jordnära men fullt acceptabla alternativ såsom P3 dokumentär, Public Service och Sommar i P1.
